Photo by Bellergy RC. Pixabay.
På bara några år har vår värld plötsligt börjat kännas mycket osäkrare, på grund av pandemin, Rysslands invasion av Ukraina och Kinas allt mer aggressiva beteende mot omvärlden. Många bedömare och politiker har av detta dragit långtgående slutsatser om riskerna för att göra sig beroende av global handel och farorna med internationella värdekedjor. Som en konsekvens har det rests allt fler krav på repatriering, tullar mot importvaror och aktiv industripolitik.
Men även om världen har förändrats så har inte de grundläggande ekonomiska sambanden gjort det: Specialisering och konkurrens är en oundgänglig väg till välstånd och innovation. Vi blir rikare genom att ständigt uppgradera vår produktion till de sektorer där vi gör det bäst. Vi blir säkrare genom att ha möjlighet att köpa varor, komponenter och råvaror från så många olika producenter som möjligt.
Frihandel har och kommer fortsätta tjäna oss väl
Frihandel är fortfarande avgörande för att upprätthålla en dynamisk ekonomi, och det gäller i ännu större utsträckning för små länder som Sverige, som inte har tillräckligt stor hemmamarknad för att bära omfattande investeringar som ger stordriftsfördelar, eller tillräckligt många människor och företag för att producera alla de idéer, produkter och tjänster som vi har behov av.
Tvärtemot en vanlig vulgärtolkning av pandemin avslöjade den att det faktiskt var företag och länder som hade komplexa värdekedjor som snabbast kunde anpassa sig till störningar. Detta eftersom de hade investerat i fler alternativ och snabbt kunde styra om, medan den som bara har en leverantör på en plats drabbas av katastrof om denna plötsligt faller bort. Man ska inte lägga all sin äggimport i samma leverantörskorg.
Inte heller en lokal korg är säkrare, då de flesta kriser – oavsett om det gäller naturkatastrofer, teknologiska missöden, politiska kriser, krig eller epidemier – drabbar en viss region. Om vi har koncentrerat all kritisk produktion där, till exempel i missriktade försök till europeisk repatriering, riskerar vi att förlora den just i de krislägen när vi behöver dem som bäst. Det mesta av vår handel äger redan rum med grannländer. Det bästa sättet att diversifiera riskerna är att bedriva mer omfattande handel med fler partners.
Det gäller till och med om kriget kommer. Begreppet självförsörjning har för länge sedan övergivits av civilberedskapen, eftersom även den mest grundläggande livsmedelsförsörjningen och transporterna förutsätter import av sådant som konstgödsel och bränsle. I en konflikt skulle vår krigsberedskap behöva komponenter och ammunition från omvärlden. Vi kan aldrig förbereda oss för alla oförutsägbara eventualiteter, så vår bästa beredskap är att hålla handelsvägar och sjöleder öppna, så att vi kan improvisera och anpassa oss på ett uthålligt vis.
Behovet av att sprida risker innebär också att det är dumt att göra sig beroende av en enskild aktör som inte respekterar den internationella ordningen och som utnyttjar handel för politiska syften. Ett aktuellt skräckexempel är hur Tyskland byggde in sig i ett beroende av rysk naturgas. Men det ställer också svåra frågor om våra handelsrelationer med Kina. Det finns goda skäl att stoppa investeringar som i praktiken ger Kinas kommunistparti kontroll över Europas fysiska och digitala infrastruktur.
Men vi måste också se till att vi inte hamnar i en utpressningssituation på grund av Kinas kontroll över centrala resurser, som viktiga jordartsmineraler. En ofta underskattad metod att skydda oss är att själva vara en stor spelare på världsmarknaden, både i termer av vår egen export till Kina, så att de är minst lika beroende av oss, men också möjligheten att styra om import och export åt andra håll, vilket Australien nyligen gjorde framgångsrikt när landet utsattes för kinesiska handelspåtryckningar. Handelsavtal med till exempel Mercosur skulle ge oss bättre tillgång till centrala resurser. Vi borde också satsa på att utveckla våra egna slumrande resurser. En av de största kända fyndigheterna av sällsynta jordartsmetaller i Europa finns i Kiruna. Smidigare tillståndsprocesser skulle göra det möjligt att faktiskt komma åt dem också.
Europa behöver ett uppmuntrande företagsklimat, tillväxt och innovation
Hur vi utvecklar vår egen kapacitet är avgörande. De senaste åren har vi bevittnat en renässans för en aktiv industripolitik som pekar ut och gynnar specifika champions. Svenska Northvolt är ett exempel. Med stöd av väldiga offentliga resurser från bl a EU, Sverige, Polen och Tyskland försökte företaget på nolltid skapa en batterigigant från scratch.
Med så stora medel och sådan gunst satsade de omedelbart stort på fabriker i Sverige, Polen, Tyskland och Kanada samtidigt som de också började experimentera med natriumjonbatterier, träbaserade batterier, batterier för flyg, ett litiumraffenaderi i Portugal och förstås AI. Bolaget gjorde snart nästan allt, utom själva grunduppdraget, att utveckla en metod att tillverka batterier till elbilar enligt tidtabell. Då tar 15 miljarder dollar slut rätt snabbt och konkursen blir ofrånkomlig.
Misslyckanden är förstås en del av varje dynamisk ekonomi, men just därför behöver vi ett myller av olika affärsmodeller, som testas och anpassas i möten med kunder och tävlan med konkurrenter, och skalas upp organiskt i takt med att tekniken utvecklas. Det bästa sättet att bygga en innovativ ekonomi är därför inte att curla ett fåtal företag som ska lösa alla våra problem, utan att upprätthålla ett generellt gott företagsklimat som uppmuntrar en mångfald av experiment, startups och utländska investeringar.
Om Europa ska klara framtidens utmaningar krävs först och främst tillväxt och innovation. Det kräver inte några nya grandiosa agendor, utan en vilja att återgå till EU:s ursprungliga att göra-lista. Den inre marknaden utgör en fantastisk styrka för kontinenten, men styckas fortfarande upp av nationella regleringar som blockerar tjänstehandeln och en integrerad kapitalmarknad som kan finansiera nyföretagande.
Vedergällningstullar slår tillbaka mot oss själva
Ingenting i ett försämrat säkerhetsläge gör marknadsekonomi och frihandel mindre giltiga. Tvärtom. När omvärlden blir mer oförutsägbar blir det än viktigare att företag och innovatörer har stora frihetsgrader så att de snabbt kan anpassa sig till de förändringar som de märker i sin dagliga verksamhet, i teknik, priser, leveranser och efterfrågan.
Allt detta väcker frågan hur vi ska agera om en av våra viktigaste handelspartners hotar vår export med höga tullar. USA:s tillträdande president Donald Trump har talat om att införa tullar på 10–20 procent på all export och för många känns det naturligt att svara med samma mynt. Det är emellertid viktigt att komma ihåg att handelskrig är en form av krig där kombattanterna står i ring och turas om att slå sig själva i ansiktet. Även om alla förlorar på minskad handel är den största förloraren faktiskt den som begränsar sin egen tillgång till billiga varor och komponenter och konkurrens som driver innovation. Att slå tillbaka genom att begränsa vår egen tillgång till detta är som att välta stenblock i våra hamnar för att våra handelspartner har långgrunda och svårtillgängliga kuster.
Kommerskollegium bedömer att 20-procentiga amerikanska tullar skulle minska Sveriges BNP med 0,02 procent, mindre än hälften av den skada som USA skulle lida. Det är inte någon dramatisk minskning, även om vissa exportsektorer, som till exempel fordons-, läkemedels- och kemiindustrin, skulle drabbas svårt.
Kommerskollegium har inte gjort någon prognos för hur vedergällningstullar skulle slå mot ekonomin, men det har IMF gjort. I ett scenario som utgår från att USA bara tillämpar en 10-procentig tullnivå, men där EU och Kina svarar med lika höga tullar blir resultatet att BNP i USA, Europa och Kina minskar med hela 1,6 procent 2026 – en djup ekonomisk kris.
Detta speglar den historiska lärdomen att det inte är de första skotten, utan de följande sammandrabbningarna, som representerar den stora skadan i ett handelskrig. Den svenska historien visar att det kan vara bättre att vapenvägra.
I juni 1930 signerade USA:s president Herbert Hoover den famösa Smoot-Hawley-tariffen som skarpt höjde tullarna på 890 varor. Tyskland, Frankrike, Storbritannien och många andra länder svarade med höga vedergällningstullar och världshandeln kollapsade med två tredjedelar. Resultatet var en katastrof för ekonomin, demokratin och freden.
Men några länder ställde sig utanför. Sverige, Danmark och Japan svarade inte med vedergällningstullar. Redan 1934 var alla de tre öppna ekonomierna större än de var 1930 och fortsatte att växa, medan andra länder sögs ned i den stora depressionen.
Det här betyder inte att man behöver förhålla sig passiv när handelspartners höjer tullarna. Tvärtom är det ett läge för EU att bygga internationella koalitioner av villiga runt om i världen, som också inser behovet av världshandeln. Ett batteri av handelsavtal, till exempel den aktuella med Mercosur, men också med den transatlantiska CPTPP-gruppen skulle kunna göra Europa till en central spelare i den globala ekonomin.
Hoppet om USA lever än
En offensiv agenda skulle också vara ett bra sätt att locka USA tillbaka till bordet, på grund av fear of missing out. Men vi behöver inte heller ge upp om USA, ens i detta skede. När Trump hotade EU med 25-procentiga biltullar 2018 lyckades EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker avvärja det genom att ställa i utsikt en uppgörelse om att EU skulle köpa stora mängder sojabönor, samt förhandlingar om ett nytt handelsavtal. Det blev aldrig något av det avtalet, men blotta möjligheten var tillräcklig för att få Trump att tappa aptiten på handelskrig.
Trumps intresse av en deal att stoltsera med kan utnyttjas även denna gång. Europa kan erbjuda en stor uppgörelse om att köpa flytande naturgas (LNG) samt försvarsmateriel som vi ändå har behov av. Från och med nästa år ökar tillgången på LNG stort från exportörer som Kanada, Qatar och många afrikanska länder, så hotet att vända sig till alternativa gaskällor börjar nu bli realistiskt på ett sätt det inte var för något år sedan. Eftersom president Biden blockerade nya exporttillstånd för naturgas skulle det vara lockande för Trump att framställa en stor LNG-uppgörelse med EU som ett sätt att överglänsa företrädaren.
Dessutom bör vi erbjuda oss att återuppta förhandlingar om en frihandelszon mellan EU och USA. Trump själv är en merkantilist som tycker att ”tull” är det vackraste ordet i det engelska språket, men många i hans republikanska parti, och flera nyckelpersoner i hans administration, förstår värdet av frihandel och vill helst se tullretoriken som ett förhandlingsutspel för att få något av andra.
Om vi tar dem på orden kan det bli oemotståndligt för Trumpadministrationen, som ändå snart kommer att få problem med en protektionistisk agenda. Tullar höjer priserna för amerikanska konsumenter som just röstade fram Trump av missnöje med högre priser, de gör amerikanska företag som är beroende av importerade inputs mindre konkurrenskraftiga och de kan få aktiemarknaden att protestera – den barometer som Trump personligen tar på störst allvar.
Trots geopolitiska slitningar och handelskrigsmuller så gäller frihandelns grundläggande logik fortfarande. Vi blir rikare och säkrare ju bättre tillgång vi själva har till en mångfald av idéer, innovationer, marknader och möjligheter. Att andra gör fel är inget gott skäl för oss att låta bli att göra rätt.
Johan Norberg är författare, föreläsare och dokumentärfilmare. Han är senior fellow vid Cato Institute i Washington, D.C. samt European Centre for International Political Economy i Bryssel. Han har en fil mag i idéhistoria från Stockholms Universitet och har bland annat skrivit böckerna ”Till världskapitalismens försvar” (2001) och ”Öppen/Sluten: Hur människan skapar och förstör framsteg” (2020).
